Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För hennes hjerta ömtåliga ämne! hör jag läsaren
utropa. Är hon då redan kär i honom? Icke riktigt
ännu, det kunna vi försäkra, men långt ifrån är det
icke. Och hur vill man begära, att en ung och
förtjusande stockholmska skall vara likgiltig för den, som
på öppen gata räddat henne från en oförskämd karl!
Sannerligen skulle vi icke göra henne bra orätt om vi
trodde så!
Men, se nu var förhållandet, såsom vi veta, sådant,
att Ellen icke kände sin räddare annat, än till namnet,
och många gånger tyckte hon att det var tråkigt,
isynnerhet sedan den äfventyrliga morgonen, då hon och
modren reste till Upsala. Ofta var hon rätt ond på
sig sjelf, då hon icke kunde låta bli att tänka på den
unge mannen, men hur hon föresatte sig att strida emot,
lyckades det ändå icke. Så förargligt hade hon aldrig
tillförne varit ute. Hon drömde till och med om honom,
och när en ung ficka drömmer om den, som till på
köpet varit hennes räddare, då vet man hur det står till.
Ungefär en timme förr än gästerna skulle komma
finna vi Ellen ensam i sitt lilla rum. Oaktadt bjudningen
var ganska stor, och det i dag var hennes adertonde
födelsedag, var hon visst icke utpyntad så, som andra
damer skulle varit. En enkel klädning utan den
ringaste prydnad omslöt hennes smärta, välformade gestalt,
och i det rika håret satt endast en enkel lefvande blomma,
en present af en väninna. Denna skrud klädde henne
mycket mera, än om hon varit höljd i sammets- eller
sidentyger och ett helt orangeri i håret, allt efter
behagsjuka qvinnors sed.
“Arthur nämnde i går, att en af hans vänner vid
namn Arvid Herner skall komma hit“, mumlade Ellen.
“Hur besynnerligt! Månne det der brefvet, som jag
hittade i vagnen, då vi på morgonen reste till norra
stationen, tillhör honom? Nu kan jag inte lemna det
tillbaka. Ack, om jag varit så klok att genast försegla
det och sända det till honom efter adressen på brefvet!
Ty det är naturligt, att han, då han såg att brefvet
gått förloradt, varit orolig! Men, ett besynnerligt bref
är det i alla fall, och en romantisk person måste det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
