Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Kanske hon är borta i afton? Nåja, så godt vore
det, ty att nu återse henne, då Arthur förmodligen redan
omtalat händelsen med det fatala brefvet, skulle allt för
tydligt och äfven för tidigt röja mina känslor. Hur ska’
jag göra! Det är nästan bra sent att nu söka Arthur,
och — —.“
Vid dessa ord afbröt han sig sjelf och studsade
tillbaka, ty han hade upptäckt den okände uppe vid
statyn. Han gick sakta närmare, utan att han der uppe
rörde sig.
“Hvem kan det vara“, tänkte Arvid. “Ett
äfventyr! Ja, det slår aldrig fel. Ett möte, och det i denna
qväll! Eller kanske en olycklig, som saknar tak öfver
hufvudet. Men“, fortfor ynglingen och satte ena
handen öfver ögonen, “han ser inte ut att vara en dylik.
Han ser tvertom välklädd ut. Jag måste smyga mig
närmare.“
Några steg till och han var framme vid trapporna.
Just då vände mannen der uppe hufvudet åt slottet till,
under det han till hälften slog ned kappkragen. Arvid
hukade sig hastigt ned, ty han hade genast känt igen
löjtnant von Sporre.
“Det var ett besynnerligt sammanträffande“, tänkte
han. “Hvad ska’ det nu bli af. Ah, den listige
sprätten är inte ute för ro skull i denna afton. Jag
stannar qvar så länge. Arthur får vänta tills i morgon.“
En god stund förgick och löjtnanten började att bli
orolig, ty hur han än ansträngde sina ögon, märkte han
likväl ingen som nalkades. Han var redan besluten att
vända om, i tanke att Ellen redan erhållit brefvet, då
han upptäckte en qvinlig gestalt, som med långsamma
steg närmade sig från det nuvarande telegrafhuset. En
forskande blick och han hade känt igen Ellen.
“Hon kommer“, jublade han. “Nu är hon min!
Ha, hvad rör mig följderne! Jag måste ega henne.
Dessutom är jag i morgon långt ifrån Stockholm.“
Dessa ord hade han uttalat så högt, att Arthur
hörde dem. Han såg också den qvinna, som närmade
sig, men han kände ännu icke igen henne. För att
likväl kunna höra samtalet bättre och dessutom vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
