Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Du talar som en spränglärd filosof, min käre
kapten. Vi ingå nu ett fostbrödralag, och fastän dess
yttringar icke få spåras af våra landsmän, så — —.“
“Tro mig du“, afbröt kaptenen och drog löjtnanten
några steg tillbaka, “derute är ett dylikt förbund af
nöden. Utan det skola vi gå under, men med förenade
krafter är det möjligt att vi om ett halft dussin år
kunna vända tillbaka med späckade plånböcker.“
“Du talar alldeles som en bok, kapten“, ropade
löjtnanten, som vid de förespeglingar som gjordes honom,
fick ett muntrare lynne igen. “Men hvad är det? Jag
tror, fördubble mina inkomster, att folket hurrar igen!“
Så var det också. Brudens skönhet inverkade
mäktigt på åskådarne, och de hade icke något annat sätt
att gifva sin belåtenhet till känna. Men midt under
hurraropen hördes en skarp och obehaglig hvissling. Den
kom från löjtnant von Sporre, som, då han icke på
något annat sätt kunde få utösa sin vredes skålar öfver
det lyckliga brudparet, tillgrep denna oädla utväg. Han
trodde att ingen skulle observera honom, men deri
misstog han sig. En illa klädd arbetare, som stod honom
nära, grep honom utan vidare krus i kragen, under det
han skrek:
“Står du och hvisslar, din sakramenskade skojare!
Jag ska’ lära dig, jag.“
Hans afsigt var tydligt att låta von Sporre känna
styrkan af sina näfvar, men som löjtnanten icke tyckte
så särdeles om att få göra bekantskap med dem, gjorde
han en hastig svängning på klacken, och det med den
påföljd att arbetskarlen icke blott släppte sitt tag, utan
äfven störtade baklänges af den våldsamma knuff, som
kapten i detsamma passade på och tilldelade honom rakt
i bröstet. Svordomar från den fallne och hans
framspringande kamrater följde derpå, men hur ifrigt de än
letade bland folket, fanno de likväl icke dem de sökte.
Klockan hade slagit ett och i österns bryn syntes
den första randen af morgonrodnaden. Den vida staden
var öde. Endast de patrullerande konstaplarnes fotsteg
gåfvo genljud på de smala gatorna. Utanför
bröllopsgården var det också tyst och stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
