Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-— Annars f upprepade den unge flickan med
tonvigt på ordet.
— Annars måste han ohjelpligt falla, han den
dryge patronen, och blifva lika fattig som jag.
— Och det skulle du ha’ makt att göra? inföll
Ragnhild tviflande men likväl rädd.
— Ja, just jag.
— På hvad sätt?
— Hå, hå, utbrast Stenar och skrattade hånfullt,
du vill att jag ska’ yppa min plan för dig, på det att
du sedan må kunna tillintetgöra den, tänker du. Nej,
du, så dum har ännu inte den af din far så föraktade
fiskaren Stenar blifvit. Säg nu hvad du ämnar göra.
Jag ämnar hålla mitt löfte.
•— Jag också, svarade Ragnhild och ämnade gå,
men i detsamma grep fiskaren henne i kjolen. En
kort brottning uppstod.
— Du kommer ej lefvande härifrån, om du ej
bifaller att blifva min, skrek fiskaren och höjde den
lediga armen för att sätta sin hotelse i verket. Men
innan han fick tid att göra detta, hördes en röst
bakom honom:
— Det ska’ vi nog bli två om.
Och det sista ordet var knappt utsagdt, förrän
Gomers kraftiga näfve grep fiskaren i halsen och
slungade honom handlöst några alnar bort. I häpenheten
hade Stenar släppt Ragnhilds kjol, annars hade hon
troligtvis också fått göra sällskap.
— Tack för hjelpen, Gomer, yttrade den unga
flickan och räckte den hurtige smedspojken sin hand
under det en varm rodnad sprang upp på hennes
kinder. Tack, tack!
Utan att yttra ett enda ord fattade Gomer den
unga flickans båda händer och såg henne en stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
