Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bärande facklan öfver sitt hufvud, så att hennes
an-sigte tydligt kunde skönjas af alla, ska’ två karlar
kunna trotsa . . .
— Gå du sjelf i spetsen och prata mindre, af
bröt en allvarlig mansröst. Med prat vinner du
ingenting.
Glödande af vrede sökte Lotta med blickarne
den, som vågat opponera sig emot henne, men då
hon ej kunde fa syn på honom, svängde hon åter
facklan öfver sitt hufvud och skrek:
Den, som inte är en mes, han följe mig. Upp
med facklorna på taket!
Det var hemska ögonblick, när den ursinniga
skaran ånyo rusade fram, ledd endast af sina
lös-släppta, onda, lidelser. Icke var det så mycket
begäret efter att få hämnas på de för falskmynteri
hållna fransmännen, ty många funnos, som höllo detta
för ett svepskäl, som fast mera åstundan efter att få
plundra de kistor, hvilka Tufve vidt och bredt spridt
ut skulle vara fulla med guld. I den allmänna
villervallan skulle det nog lyckas mången att tillegna sig
någon del af rofvet.
— De äro förlorade, suckade Gomer, som jemte
fadren, Joel Gunnarius och Ragnhild tagit plats på
Borggatan ett litet stycke ifrån den scenrika
skådeplatsen. Och han fortsatte tyst sin tankegång: Höge
herrar lofva rundt, men hålla tunnt, det ser jag nu.
— Förlorade, utbrast Joel Gunnarius och i hans
annars stirrande ögon låg en eld, som Gomer aldrig
förut sett glimma der. Förlorade! Nej, min gosse!
Och innan någon af hans följeslagare hann
sansa sig, skyndade han bort, hoppade vigt öfver
den låga stenmuren och stod med ett raskt språng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
