Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handslag på att tillsammans stå eller falla, hvarefter
de gjorde de nödvändiga förberedelserna till den
vågade expeditionen.
Mellan det brinnande huset och det ännu af
elden orörda svärmade en hop menniskor, mest af
den nyfikna sorten. De drogo sig instinktmessigt
tillbaka, när pater Dulon visade sig.
— Han ser ut som en afgrundsande, hviskade
en qvinna till en annan.
— Ja, fy då. Skojar-Lotta och han passa bra
tillsammans.
De båda fransmännen, som i brådskan ej
kommit ihåg att maskera sig, öppnade plötsligt dörren
och störtade ut. Philip de Mauginard-Vallée fick
genast syn på jesuiten och höjde pistolen. Den klickade.
— Ha, ha, ha, hånskrattade pater Dulon, denna
gång skall du ej undgå mig.
Och med dessa ord rusade han på grefven, som
också blottat sin dolk.
Vid pater Dulons ljudeliga hånskratt hade ej
blott Skojar-Lotta, utan äfven en god del af hennes
»trupper» skyndat fram. Äfven Gomer och hans
följeslagare hade ilat till platsen.
— De der ä’ ju inte falskmyntarne, hördes en
röst i hopen. De ha ju långt skägg och . . .
— Begriper du inte, att de måste förkläda sig
för att ej bli upptäckte, afbröt Lotta.
— Bort med lösskägget, pater, skrek grefve
Philip, och visa ditt naturliga skurkansigte, du rånare
och tjuf!
Pater Dulon hväste fram en ed mellan de
sammanbitna läpparne och störtade sig öfver grefven.
Men denne, som var ytterst skicklig dolkfäktare, pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
