Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22.
I Tunnan.
Det var naturligt att spänningen straxt före
domen öfver smugglarne skulle vara den högsta. När
den slutligen blifvit afkunnad, hördes ett oredigt sorl
från den tätt sammanpackade hopen, hvars sämsta
individer passade på att här och der ställa till
förargelser. Pöbeln har i alla tider och på alla platser
varit och är sig lik. Det ena partiet mottog domen
öfver smugglarne med tillfredsställelse, det andra
svarade med hvisslingar och tjut. Till slut började äfven
stenar att hvina in bland folkmassan, som deraf ännu
mera uppretades.
— Der såg jag rödhåringen Tufve kasta en sten
mot Mårten fiskare, ropade Kråkerö-Holger, som var
förbittrad på Tufve, derför att han ej utfått den
ersättning han blifvit lofvad för att han förde de båda
fransmännen till honom.
— Vi ska’ klämma’n! skrek en annan.
— Akta dig, menade en tredje, om du rör honom
kan du bränna dig.
Denna anspelning på Tufves röda hår framkallade
skratt hos dem, som hörde det. Andra kommo till
och frågade hvad skrattet gällde och så bars det
omkring och snart skra,ttade alla och tyckte att skämtet
var rättvist.
Från sin upphöjda plats trodde Tufve och hans
sällar att de saklöst skulle kunna bedrifva hvad slags
ofog som helst, men de misstogo sig. Med Kolbjörn
Galde i spetsen stormade ett tjogtal unga och kraftiga
män uppför berget och drefvo Tufve och hans skara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
