Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En skotte i hans majestät konungens af
Sverige tjenst kan ej befläcka sitt namn med att
gifva sig fangen så länge han har en enda arm
i behåll. Glöm ej det.»
Detta ädla och högsinta svar skulle utan
tvifvel gjort ett djupt intryck på hvilken krigare
som helst och skänkt öfverste Seaton dennes
högaktning, men så var icke förhållandet med
dansken.
Uppretad, dels af svenskarnes ihärdiga tapperhet,
dels af den stora förlust han lidit gent
emot en så liten styrka, hvilken han trodde sig
kunna fånga med den största lätthet och utan
att förlora en enda man, befallde i stället Holger
Rosenkrandz ett nytt anfall.
Återstoden af den lilla svenska styrkan slöt
sig ännu fastare tillsammans, och med förtviflans
mod kämpade alla denna sista kamp. Ordet
»pardon» hördes icke från någonderas läppar.
Ingen tänkte ens på att uttala det.
Men snart voro öfverste Seaton och Konrad
Stålhane de enda som funnos qvar. Båda voro
sårade, men dock icke svårare, än att de med
oförminskad kraft kunde bruka sina huggvärjor.
»Ni är vanvettig,» skrek öfverste Rosenkrandz,
blossande röd af ilska. »Tror ni er ännu
kunna undkomma mig? Gif er!»
»Ni har en gång för alla hört mitt svar,»
dundrade skotten och högg med detsamma till
en jute, som ämnade rida omkull hans häst, så
att han vrålande tumlade ned i snön, och springaren,
ledig från sin börda, satte af i vildt ga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
