Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, nej; han har inte sjelf gjort sig illa,»
af bröt Anna, »men juten har kanske dödat
honom.»
ȁh, vi skola inte hoppas det. Sade han
inte hvart han skulle gå?»
»Nej, men dä han gick, hade han en hotelse
mot dig pä läpparne.»
»Mot mig!»
»Ja, och så svor han dyrt på, att vi aldrig
skulle ega hvarandra. Ske Guds vilja,» fortfor
den unga flickan undergifvet. »Han styr allt till
det bästa.»
»Ja, det gör han,» inföll Konrad, »men icke
kan det vara hans mening att skilja oss åt.»
»Tror du det?» utbrast Anna, i det en hoppets
stråle lyste i hennes vackra ögon.
»Ja, jag ar säker derpä. Men kom nu, älskade.
Här kan du ej vara längre, juten är oss
betydligt öfverlägsen och har lyckats komma öfver
oss pä öfverrumplingens väg.»
»Men jag vill invänta min far.»
»Din far! Han reder sig nog. Hör du inte
skottvexlingen. Danskarne skola snart vara här.
Om den här gården låge inom muren, vore det
ej så farligt, men nu skola fienderna utan tvifvel
genast besätta den, för att få ett skydd. Men,»
fortfor han mumlande för sig sjelf så lågt, att
den unga flickan icke kunde höra det, »det der
skyddet skall jag nog göra om intet för dem.»
Just som den gråtande Anna skulle vid Konrads
sida lemna hemmet, rycktes dörren upp och
klockaren stod framför dem.
»Hvarthän?» sporde han dystert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
