Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historien om trafvaren Jalo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land dess like. När skulderna tryckte
Kristian värst, när Molok öppnade sitt gap och
fordrade mera offer, ständigt mera offer,
gick Kristian in i stallet, ryktade sin Jalo,
smorde hans hofvar svarta, flätade hans man
och klappade hans manke. Och han var
säker på att återvända från stallet vid bättre
lynne, än då han gick dit.
När Jegor Timofeitschs fordringar växt
Kristian öfver hufvudet, så att denne icke
såg någon utväg att befria sig från sin
blod-sugare, spände han Jalo för en lätt släde
och for till Wiborg, för att tala med en
advokat, „Syöteri“ själf. Han kunde aldrig
tro, att Jegor hade skrifvit riktigt upp. Hans
fattiga små inköp, litet tobak och hirsgryn,
kaffe och socker, kunde aldrig stiga till en
så stor summa. Det kunde aldrig hänga
riktigt ihop. Och hans ockerräntor sedan!
Huru väl mindes han icke den resan!
Det var en kall och klar januaridag. Snön
låg jämn, som insjöns spegel, öfver fält och
åkrar. Skuggorna från gärdesgårdar, stackar
och rullstensblock föllo som blå fläckar på
det hvita doket. Snösparfven sirrade i blink-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
