Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så nedslående en dylik underrättelse än ärr
hade den dock motsatt verkan på den käcke löjtnant
Krage. Han visste också, att anförarens
sinnesstämning vid dessa tillfällen meddelar sig åt truppen.
Der-för ropade han, sedan han kastat en pröfvande blick
på de kringstående snapphanarne:
“Raska tag, gossar! Vi slå oss igenom! Skjut
bara duktigt, så ska’ nog öfverstelöjtnanten ana hvad
som är på färde och komma oss till hjelp!“
Under ett ljudligt hurrarop störtade den lilla
truppen fram och hade redan hunnit halfva vägen tillbaka
till skogsbrynet, då en mångdubbel kedja snapphanar
plötsligen stängde vägen.
Vid åsynen häraf bleknade mången af de
nyut-skrifne soldaternas kinder och en plötslig räddhåga
påkom en och annan.
Löjtnant Krage, som märkte detta, beslöt att
förekomma den olycka, som ovilkorligen skulle drabba
hela truppen, om modlösheten finge makt med den.
Han ropade för den skull så högt att alla hörde det:
“Det är inte farligt, pojkar. Ett raskt anfall bara
och vi ska’ snart genombryta ringen. Kom bara ihåg.
att den, som låter taga sig af de vilddjuren der borta,
den kommer att långsamt pinas ihjäl, men den, som
hugger och sticker omkring sig som en galning och
inte är rädd, han kommer härifrån med lifvet!“
Dessa ord verkade. De matta ögonen fingo en
högre glans, brösten svällde af stridslust och händerna
knöto sig hårdare kring pistolkolfvarne och
svärdfästena.
Händelsen hade gjort att röde Jan kommit att stå
bredvid Helge och Snabb.
“Nu“, hviskade den sistnämnde och stötte Helge
i sidan, “nu är det läglig tid att bulta på röde Jans
hjerta.“
Helge tog tillfället i akt och lade sin hand på
röde Jans skuldra, i det han hviskade så lågt att Jans
närmaste man på andra sidan icke kunde höra det:
“Vi ska’ kanske snart dö, ni och jag, fader Jan.
Vill ni inte försona er med mig?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
