Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Arvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så gingo hans tankar över till kronofogden.
Ja, han var död, det kunde ej hjälpas. Sörja
honom? Nej, det kunde ej komma i fråga. I tio
års tid hade Axel från sitt fönster sett den gamle
herrn, sett honom nästan alltid, med oro och
skräck. Sakna honom, det gjorde han ej, men
underligt var det i alla fall att tänka sig, att en
så mäktig herre som kronofogden nu var borta.
Stor, stark och viljekraftig, fyllde han hela huset
och gården med sitt eget jags mäktiga
personlighet, där blev knappast rum för någon annan
i hela huset. Och så med ens, borta som ett
ingenting, tre skövlar mull på en kista, klangen av
kyrkklockorna, o ve, o ve, som dallrade och
förtonade i vårluften, och så var allt slut, slut för
eviga tider. Ja, vem skulle nu bo i de stora soliga
rummen, vem härska över mönstergården och den
härliga förfallna trädgården, där det var så skönt
att ligga i det höga gräset i skyddet av
blommande syrener och fläderbuskar.
Försjunken i sådana tankar åkte Axel på den
skramlande skjutskärran in på den breda, dåligt
stenlagda gatan, medan han kisande i solgasset,
såg dit bort, där solen hällde massor av ljus
över de röda taken, de vita fönsterbågarna och
blänkande rutorna. Där, just där var
kronofogdens gård. Och där vid porten satt Pontus
gårdvar och solade sig.
— Pontus, Pontus, ropade Axel, men något
sköt upp i strupen på honom, som gav hans röst
en främmande klang cfch tvang tårar upp i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
