Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Arvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där utdragen, värdelöst uppslagen, öppen och i
sned linje mot väggen. Vilket helgerån! Hela
innehållet låg tömt på det stora expeditionsbordet,
på chiffonjén, på soffan, ja litet varstädes. Nu
förstod Axel klart och fullt att han var död,
gårdens herre.
— Sitt ner, fnyste rektor Ljung.
— Tag plats, grymtade rådman Svahn.
Axel satte sig på yttersta kanten av en stolsits.
Med de långa, åbäkliga benen i slappa osköna
cirklar — benkläderna voro för korta och
stövlarna för stora — var han e> någon plastisk
företeelse. Han smekte med den vänstra handen
vännen Pontus bakom öronen, medan den (högra
hängde slapp och viljelös över stolens rygg.
— Jaha, sade rektorn, gamle kronofogden är
död och begraven nu.
Tystnad.
Endast flugornas surr och ett välbehagligt
stönande från Pontus hördes. Axel förstod att han
borde ha sagt något i denna stund, men då han
ej visste vad han skulle säga, kände han sig
vresig, bitter och halvt ur fattningen.
— Kronofogden bad hälsa Axel.
Axel såg trilskt upp.
— Det tror jag inte, kom det ur honom.’
— Vad säger du, röt rektorn. Tror du inte
det. Han hade stukat generationer av
skolpojkar, och nu kom den där! Tror du inte vad jag
säger?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
