Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans bataljon återkommit till fäderneslandet.
Mannen, vars nom de guerre var Trast —-
egentligen hette han Torvikoski — var en reslig figur
med en svår uppnäsa, ett par kloka grå ögon och
ett par långa, hängande mongoliska, mustascher,
under vilka en pipsnugga grott fast för eviga
tider. Det hade varit svårt nog att inplanta
exercisreglementet i honom, men sedan han engång
inhämtat det, hade det likasom pipan grott i
honom för livet. Det soldatmässiga hade blivit
hans andra natur. Han rörde sig automatiskt
bestämt, som en pluton efter kommando. I tid och
otid kom han fram med sitt „smirna” och
hälsade, som folket sade, av bara sturskhet på
mili-täriskt vis med handen vid mössan. Mössan åter
var alltid ett gammalt färglöst, urblekt plagg,
som, var han än köpte det, genast fick en viss
militärisk snitt på hans huvud.
Alla Veikkolins förespeglingar och löften till
Trasten voro dock förgäves.
— Soldaten lämnar aldrig en kamrat i
sticket, blev hans reglementsenliga svar till alla
lysande anbud. Matti och jag äro gamla kamrater,
-han behöver mig nu, var allt vad Veikkolin fick
till svar.
Emellertid hade frukosttiden för längesedan
gått förbi, och ännu hördes inte Hultila av.
Veikkolin gick som på nålar. Tänk om något skulle
hända och hela affären rivas upp igen. Han var
desto mera orolig, som gästgivaren enträget yr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
