Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande och spörjande studerade hon omedvetet hos
fyrtioåringen, vad som rörde sig i hennes eget
unga hjärta. Därför var Veikkolin viss om att
när han samtalade med Maria, ständigt finna ett
par glänsande vidöppna ögon, som, om han höjde
på rösten, om han rörde sig, om han frågade
Maria om något, blickade upp till honom med
ett sällsamt, frågande uttryck, ett uttryck, som,
då fattighuspojken kom in, plötsligt förändrades
till ett hult, kvinnligt fint leende.
En dag satt Veikkolin som vanligt inne i
stugan, tyst och sluten. Han tänkte med bitterhet
på huru orättvist livets lotter falla, huru
annorlunda allt skulle varit, ifall han, som bättre
förstod och uppskattade Maria än hennes man, hade
fått henne till hustru. Huru mycket lättare hade
icke hans kamp för att höja sig varit vid sidan
av henne. Han var* i en underlig dubbel
stämning av lycka och olust, av glädje och oro, han
erfor en känsla av vemod och av hat mot ödet,
som lekt så grymt med honom. Den ringaste
yttre anledning skulle nu ha kunnat bringa honom
ur hans jämvikt och kommit den länge dämda
vårfloden av ömhet och värme, av begär och
förhoppningar att välla över.
Veikkolin avbröts i sina tankar av Marias
klara, lugna stämma.
— Vill ni ha en kopp kaffe, frågade hon.
— Ja, svarade han med ett uttryck, en passion,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
