Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de, vågorna brusade. Kajorna skriade kring S:t
Olovs torn och tinnar. Potentillan och
maskrosorna blommade i ruinernas skrevor och grus,
måsen seglade kring bastionerna, och längs
vallarnas solbelysta sluttningar slank tornsvalan i
pilsnabb flykt.
Solljuset, sommarvärmen, ledigheten gjorde att
Veikkolin var lycklig, så lycklig, att han glömde
alla förargelser.
Men när han några dagar därefter kom fram
till Kiiskilä, var det slut med hans glädje. Det
led mot aftonen, innan Veikkolin hann upp till
sin, till Mattis forna stuga. Solen hade redan
för ett par timmar sedan gått ned,
sommarnattens bleka mörker bredde sig över nejden, och nu
kommo de dystra tankarna igen. Veikkolin kände
det tungt att gå uppför backen till stugan. Huru
skulle han börja sitt tal, huru skulle han berätta
om den Blumeska konkursen? Huru komma
fram med saken? Tänk, om de redan visste om
alltihop! Och Maria, den kloka, den rediga
Maria, när hon skulle se på hpnom med sina klara
ögon, och med sin behagliga, djupa röst börja
utfråga honom, huru skulle han reda sig? Och den
underliga flickan sedan, hon med de stora
outgrundliga ögonen, som blickade rakt igenom en
människa? Det var bäst att han gick dit upp i
skymningen och genast talade om alltsammans.
Troligtvis visste de redan, att de numera intet
annat ägde än hästen Hurja, yxan och sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
