Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Veikkolin tyckte icke om att någon läste hans
tankar. Han kände sig överraskad och
obehagligt berörd av det närgångna rådet. Han tog
häftigt pipan ur munnen, spottade eftertryckligt
och svarade kärvt:
— Men om jag hade en hustru redan.
På dessa oväntade ord, som bort slå Vägglusen
med förvåning, svarade denne emellertid intet.
Åter följde en lång tystnad, man hörde endast
regnets skvalande på taket och mot fönstret.
Denna tystnad retade Veikkolin.
— Det lär vara er jag har att tacka för att
ingen vet, var hon finns nu, sade han plötsligt.
Han kände ett behov att brusa upp, att
förnimma att han levde och att det fanns liv kring
honom.
— Mig, vad menar ni? i
— Ja, just er och era slarviga kyrkböcker.
Kaplanen har sagt, att ni ställt till en vacker oreda
här i socknen.
När talet fördes på kyrkoböckerna, greps den
stackars Vägglusen ständigt av en oemotståndlig
skrattlust. Gud vet, vilken idéassociation som
väcktes i hans slöa hjärna vid detta tal, men frågan
var för honom städse förbunden med något lustigt
och skrattretande. Inte heller nu kunde han hålla
sig, där han satt ensam i mörkret, hans mun
drogs till ett löje, han fnissade till hörbart.
Men nu blev Veikkolin ond på allvar. Han
hade inte ätit en matbit i dag, han hade gått ge-
Stockjunkaren — io
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
