Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt vad hon visste och sjönk tillbaka i sin förra
likgiltighet.
— Socknen, ja ... Och Veikkolin steg hastigt
upp, han var häftigt upprörd. — Socknen tar
dem, och så ges de bort åt den, som, bjuder minst
för deras föda. Ni kan inte säga mig något
vidare?
— Ingenting, sade den gamla. Ni avbröt mig
ju-själv, fastän jag varnade er.
Han tog farväl, gav den gamla en
femmarks-sedel, och, ehuru regnet öste ned ännu, skaffade
han sig en häst och kärra i byn för att åka till
kyrkan. Han hade fått en utgångspunkt, nu
ville han föra saken till slut.
Han råkade kaplanen, en gammal, välvillig
och pratsam man, framförde genast sitt ärende,
berättade vad han hört, utan att uppgiva källan.
Och äntligen, efter många års sökande fick han
visshet. På kansliet fanns ett väl hopknutet
bylte,.i byltet låg en gammal svensk psalmbok,
där fanns den gulröda sidenduken och några
nötta barnkläder, och vid dem var fäst en lapp,
som angav de omständigheter, under vilka
sakerna hittats. I psalmboken stod även skrivet
Emilia Bergelin, Veikkolins hustrus flicknamn
och under detta namn hade verkligen Hultila
infört henne och sonen i kyrkboken, ja, hade till
och med antecknat händelser och data så, som
den gamla berättat dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
