Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen, som stultade omkring med dockor och
lappar, jollrade fram Topelii barnrim och visor.
Här taltes en bildad svenska utan slangord och
grova provinsialismer.
Vita, gammaldags möbler med släta, randiga
överdrag, långa urmodiga pinnsoffor, gueridoner
i slanka, magra former, lyrformiga lampetter på
väggarna och ett konterfej av kyrkoherdens
far-farsfar i stor krullig peruk och slejfhalsduk gåvo
det hela en prägel av ålderdomlighet, som väl
gick ihop med innevånarnas enkla séder och
hjärtliga vänlighet.
För dem, som möjligen icke förstodo rummets
tysta språk, formernas poesi, sångens toner och
barnens joller, för dem blev i alla fall pastorskan
med de blida dragen, de varma ögonen och det
grånade håret, med de höviska maneren från
slutet av förra seklet, inbegreppet och
inkarnationen av hemmets lycka och helgd.
Och inne hos kyrkoherden själv, där satt man
så innerligen väl i den långa, gammalmodiga
skinnsoffan med de blanknötta mässingsbeslagen.
Var du förstämd, så kände pastorn konsten att
ställa ditt hjärtas strängar i samklang. Fanns
det överhuvudtaget en möjlighet inom en
människa, så var kyrkoherden den som tog rätt på
denna möjlighet. Hos honom blev den torraste,
tråkigaste träbock åter människa. Pastorn var
ett barn av den hänförelsens tid i vårt land,
vilken själv uppbar och uppbars av de stora namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
