Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Veikkolin hade icke gått framåt,, han hade därför
småningom börjat glida nedåt. En självfallen
sak var, att han skattade sig själv högt. Vad
hade han i själva verket det förflutna att tacka
för? I vilken mån hade han kämpat för det
som nu ägde bestånd? Att lagarna gjort honom
till en fri man och skyddat hans rätt, att de
härskande klasserna stritt mången hård dust för
hans politiska rätt, att herremän och endast
herremän kämpat ut striden för hans språk och
bildning, var en sanning som, om den ock en
och annan gång dök upp för honom, förblev
oklar och skymdes av jargonen i den
tidningspress, som arbetade i hans intresse.
Han visste föga härom, men vad han visste
var, att han själv arbetat sig upp ur det
obemärkta. Han befann sig där uppe till
förargelse och förundran för. många av de gamla
husen, han var bliven en merkantil makt, som man
måste räkna med. Och vem hade han att tacka
för det? Sig själv, sade han med berättigad
stolthet.
Nu satt han där uppe på sitt kontor och gick
igenom sina böcker. Höstsolen sken då och då
glimtvis in genom de stora gardinlösa fönsterna,
en skock melankoliska flugor surrade mot
glasskiva» och ville ut i det bleka solljuset. Han
var som flugorna, även han ville ut, men ett litet
missöde i brädgården hade bundit honom vid
rummet. Han hade dagen förut skadat sin fot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
