Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upprörd och dyster gick Veikkolin med
svårighet fram till fönstret, blickade ut på den
ödsliga gatan, där höstvinden rev upp hopar av
vissna löv från asparna i stadens planteringar.
Då tyckte han sig höra steg där ute.
Tänk, om Karl Oskar hade besinnat sig och
vänt om! Men ack nej, han måste misstagit sig,
icke en människa syntes till där nere. Veikkolin
stod länge vid fönstret, trummade på rutan och
stirrade ut, ömsom ned på den smutsiga gatan,
ömsom upp mot den mörka himlen. Det trasiga
molnet bredde ut sig allt vidare och vidare, och
när det omsider täckte större delen av himlen,
började snön falla i tunga breda iskristaller, först
en och annan flinga, så allt tätare flockar.
Israel Veikkolin betogs %av en känsla av kyla,
han frös, han frös ända in i märgen. Långsamt
släpade han sig åter tillbaka till sin plats, ringde
otåligt på klockan och befallde den inträdande,
en gammal tjänarinna, att göra upp eld i rummet.
— Ja, det blir kallt nu, sade den gamla, medan
hon sysslade vid brasan. Vildgåsen har sträckt,
talgmesen har kommit, snön faller, vintern är
över oss med sin köld och sitt mörker.
— Och med sin ensamhet, tilläde Veikkolin
med en djup suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
