Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björkarna stodo i sin finaste, friskaste
vårgrönska. Den låga, ljusa ängen på den ena stranden
och /branten på den andra med de långa mörka
alarna ramade in det vackra landskapet. Älveri
själv glänste och strålade i majsolens sken och
ilade med små, brusande vågor och virvlar ut mot
havet. Vita flagor av skum flöto skälvande på
ytan, fördes mot vass och stubbar, mot stenar
och alar, revos sönder, gjorde sig fria och flötd
åter «samman på vägen till havet, över älven flögo
svalorna än ¡högt uppe under himmelens loft,.än
så lågt nere längs vattenbrynet, att vingarna
snuddade vid vattnet, kastade sig plötsligt om,
så att man såg de vita bukfjädrarna och
för-svunno under glada jubelskrin dit upp, där
forsarna sjöngo sina vårsånger i djupaste bas. Det
var en dag, en bild, som helt och fullt tryckte sig
in i Karl Alexanders minne, där han, stolt och
medveten om sin betydelse, satt i fören och
kommenderade framåt, till höger, till vänster.
— Men var vill du att vi skola lägga till?
frågade guvernören.
— Där stranden är brantast, där är floden
djupast, svarade gossen.
— Du tycks verkligen känna dessa stränder,
min gosse. Och först nu fixerande sin unge
karon, frågade han:
— Vad heter du, min gosse?
— Karl Alexander Segerberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
