Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blev så tyst i stugan, att man hörde
flugornas surr, där de svärmade i solgasset, och
svalornas jubelskri, där de utanför fönstergluggen sökte
sina boplatser från i fjol.
Plötsligt hördes genom den stora tystnaden en
lång, utdragen, melodisk ton. Den tonen fyllde
Elkas hjärta med glädje och Hankas med stolthet.
Det var Orvos lur, som tonade. Orvo, stammens
stolte, unge telning, var kommen hem. De gamlas
dystra drömmar flögo sin kos. Han, Orvo, fanns
ännu, han skulle föra släktens runor med ära, när
de gått över den svarta älven med de röda
stränderna till det dystra Tuonelafolket.
— Du är allt fortfarande nöjd med Kväll
Bårdson? frågade Hanka om en stund.
— Det är jag, han bindes av hatets makt vid
oss, och jag har märkt, att hos män är den
känslan den starkaste. Vänskap bleknar bort hos
dem och kärlek kan dö ut, men hatet, det tager till
med åren. Lova mig att icke tala om det för
någon, och jag skall berätta dig hans saga. Min
man Ilpo räddade Kväll Bårdson från en
kvalfull död. Det var hos bjarmerna uppe vid Dvina.
Kväll for nu med sina män över havet till sitt
hem i Namros. Han blev skamligt stympad av
bjarmerna, och denna olycka manade i hans
hemland fram hans folks obarmhärtiga skämtlynne
och både mäns och kvinnors nidvisor. Ursinnig,
full av hat och hämndbegär mot alla nordmän
begav han sig till Novgorod och kom där i Sune
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
