Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallades flodmynningen — och rodde raskt upp
mot strömmen. Omsider såg man vid
middagstiden i fjärran mellan dallrande, skimrande
vårdimmor det gamla Aldogaborg, Ruriks stad,
gutarnas, sviarnas urgamla hem i främmande
land, där rätt, lag och sed härskade, som hade
sin rot i sviarnas land. Den vita kyrkan S:t
Petrus, byggd och benämnd efter moderkyrkan i
Visby, lyste uppe på strandbrädden. S:t
Nikolaus, slavernas helgedom, höjde sin flata kupol av
grönglaserade tegel upp mot den ljusa
vårhimlen. De röda bodarna skimrade lägre ned vid
vattenbrynet, och som ett streck mellan stad och
flod syntes hamnens åldriga pålverk, svartnat i
vågornas lek.
Under jubelrop och glada samtal styrde man
mot hamnen. Järnkättingen mellan de tvenne
bristfälliga tornen Stolts Hindrik och S:t Erik
sänktes i vågorna, och Ulv Sunesons båt roddes
som den första in i den av höga, svartnade pålar
skyddade hamnen.
Nere vid hamnbryggan och bodarna rådde liv.
Aldogaborgs handelsmän voro mangrant där nere
med sina hustrur och döttrar. Karelare i vita
dräkter, slaver i mörka långkaftaner och
ferun-klädda ester stodo lutade mot broräcket.
„Lig-garna”, så kallades de ihandelsmän, som stannade
över vintern på platsen, hade även mangrant
kommit ned. Några av dem buro sina gillesfanor,
andra kommo ned i procession med präster och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
