Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna världens väldige, mot Novgorods furstar
och varägernas sjökonungar.
Och allt flere och flere döde »buros fram, och
bland dem Egil Jarlaskald, den härlige mannen,
som så varmt tagit sig an karelarnas sak. Hans
praktfulla, blå dräkt var blodad, hans ljusa, långa
hår var en enda levrad klump, och från hans
vackra mun, som -sjungit så hänförda sånger,
vällde fram en ström av svartnat blod.
Och tordönet, som hotat så många dagar, bröt
löst med storm och slagregn och flammande
blixtar. Stolta granar knakade i sina sega,
hundraåriga stammar, kvistar, barr och löv drevos
omkring av vinden, väldiga träd föllo i offerlunden,
men ännu satt Urho och vid hans sida den gamle
Archippa i likvaka över sina döde.
Archippa stödde sitt gamla vita huvud mot
handen, vaggade med kroppen och klagade överijutt:
ack, varför, varför hade ej de förbannade
varä-gerna kommit till hjälp i tid, dagen förut! Då
hade ej Karelens folk behövt sörja så många
tappre mäns och hans, den store Orvos, död, och
gång på gång mumlade han halvhögt nidvisan,
som Urho diktat över dem. Men plötsligt
tystnade han, ty han tyckte sig vid blixtarnas sken
se, huru Egil Jarlaskald såg vredgad på honom,
där han, den ende nordmannen, låg bland
Karelens fallne söner.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
