Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillbaka! «kallade genom gatorna, insåg han, att
klokheten bjöd att giva efter, huru mycket det än
kostade på honom.
— Ni får honom, ni får honom oskadd,
hördes hans dånande stämma, men hans löften
kommo för sent; intet, ej ens Urho själv, kunde
hejda raseriet och rashatet folken emellan.
Plötsligt skallade höga rop och skrän, liknande
havsörnens skri, genom stormen. Ett förfärande
sken flammade bakom de stridande,. ett hus vid
lekvallen stod i ljusan låga, och då vinden låg åt
varägernas stadsdel, insågo dessa ögonblickligen
den fara, för vilken de under denna storm voro
utsatta.
Striden avstannade nästan omedelbart, ty
varä-gerna skyndade envar till sitt för att rädda sina
ägodelar, och under segerjubel drogo karelarna
med possadniken i spetsen gatan fram till den
sistnämndes bostad för att befria Urho. Det
myllrade av folk utanför porten och på gården, där
possadniken själv, manande till fred, öppnade
dörren till stugan; manstarka trängde sig karelarna
in i stugan — den var tom. Ett skri av ovilja,
vrede och hämndbegär hördes från stugan, över
gården, från gatan.
— Var ha de gömt honom? Karelarna kastade
sig över possadniken, han trycktes emot en dörr,
lörren gick upp, och Olga rusade fram med en yxa
i handen för att skydda sin herre.
— Jag skall säga er, I karelska hundar, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
