Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Guds moder bevare dig, mitt barn. Vem har
du givit det?
— Urho, den unge karelaren.
— En karelsk man? Det tänkte jag ej om
Rö-rik Grimsons dotter! Men kommen in, det drager
sig till oväder.
De båda unga trädde in i hålan, som, utgrävd i
ett kalkstenslager, var absolut mörk. När de i
mörkret trevade sig fram på det ojämna golvet,
sade eremiten:
— Vänta ett ögonbliok, jag skall tända upp eld;
icke för min egen skull, ty för mig är det alltid
lika mörkt eller lika ljust. Han blåste på kolen i
den enkla, i ett hörn av hålan uppförda eldstaden
och tände med glöden en liten lampa, vars av
säl-tran närda veke svagt belyste de närmaste
förmålen i den rymliga hålan. I bottnen av hålen fanns
en fördjupning, där björnen Andronicus låg på
sin bädd av hö.
En fast bänk, belagd med säv och mossa, stod
vid kortväggen av hålan. Eremiten satte tigande
fram litet bröd och fisk av flere slag,
vallfärdandes gåvor, samt en kruka vatten från bäcken.
Gick därefter och ledde Urhos häst in uti en
annan fördjupning i kullen, och först sedan detta
var gjort, sade han till sina gäster:
— Vad som fört eder hit, det kan jag väl
förstå, men vad driver eder ut så sent på kvällen?
— Karelarna i Aldogaborg ha rest sig emot
^ varägerna. Vid det här laget äro de senare tro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
