Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro båda förlorade, och en annan varder
kommande för att ställa om deras hus.
— Skulle då icke vi karelare kunna leva
ensamma i vårt eget land?
— Nej, icke ännu, generationer, kanske sekler
skola förgå, innan Karelens folk höjt sig till
samma nivå som deras varägiske herrar. Då,
men först då skall den skillnad, som nu finnes
dem emellan, plånas ut, ty––––––-
Innan han fick tid att säga mera, avbröts han
av ljudet av röster alldeles invid hålan.
Thora sprang upp, släckte lampan och sade med
darrande stämma:
— Rädda oss, helige fader, det är Rörik, Rörik
Grimson, pjätiniken, min fader!
— Gömmen er därborta hos Andronicus, sade
Nikeforus lugnt och gick ut.
Urho tog sin älskade vid handen och trevade
sig fram till björnens sovplats.
Därute såg Nikeforus en skara beväpnade män
till häst och i spetsen för dem Rörik Grimson.
— Det är jag, Rörik Grimson, god afton, gamle
vän och lärare, förlåt att jag stör dig, men jag är
på väg till Aldogäborg och jag kan ej fara förbi
din dörr utan att fråga vad som skett där borta.
Hela himlen mot norr är röd, jag fruktar det
värsta, har du dig något bekant?
— Av flyktingar har jag hört, att där står illa
till, karelarna ha rest sig och varägerna äro
fördrivna ur staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
