Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Af buskarter träffas här hassel, Corylus avellana, men tillhör de
sällsamma. Likaså hagtornsbusken, Crategus oxycantha. Try,
Lonicera xylosteum, men ej till mängd, kallas äfven benved.
Hållsbär, Viburum opulus, allmänt men sparsamt. Bralivedsbusken,
Rhamnus frangula, likaså. Njupon (lörne) kan ock sägas tillhöra
de mindre allmänna buskarterna. De här befintliga arter äro
Rosa canina, crassfolia, pimpinellifolia och eglantaria. De busk-
växter som äro särdeles besvärande i de merendels våta ängar-
na äro, vide, Salix, samt al och björk i buskform. Krypvidet,
Salix repens, är spridt öfver allt, hvilket med sina krypande röt-
ter och grenar vid odlingar försvårar spadens och plogens ge-
nomskäringar. — Till ortens buskar, utan egentlig trädstam, höra
hallon, röda, Rubus idaus allmänt; blå, Rub. cecius, här och der,
samt björnbär, R. fruticosus, vid Bolmens stränder; pors Myrica-
gale och getpors (sqvattram) Ledum palustre, träffas oaktadt här-
varande mängd af mossar och kärr, sällsynt, den förstnämnda
vid en och annan igenom sank mark löpande å och den sedna-
re blott uti Femsjö, samt Åsenhöga eller Källeryds Socknar.
Deremot är odon- eller bläbärsbusken så mycket allmännare och
ehuru kärrväxt, träffas den ofta å stenbunden uppvall. Lingon,
blåbärsris och ljung äro de, som intaga eller tillvälla sig utdöen-
de örters och bältre grässlags lemnade hemvist och kunna sägas
vara, utom träden, ortens ymnigaste växalster. Mjölonris, Arbu-
tus uva ursi, förekommer äfven, men nästan ensamt på utur di-
ken vid sidan af landsvägar igenom moarne uppkastad sand.
Sist må myrbjörken, Betula nana, nämnas, hvilken träffas på fle-
ra myror i orten och säkert häntlyder på ett mera nordiskt
luftstreck än det i följd af ortens läge borde vara,
Det är således icke vegelationens i Västbo rikedom eller mång-
fald, som gör densamma utmärkt, utan snarare dess fattigdom
och enlormighet. De växtalslter som säkrast bestämma dess all-
männa karakter äro barrträden, björken, ljungen, slägtet Vaccini-
um (kröson, blåbär, blåbuk) Arnica, Linna, Cornus svecica (hirs-
bär) samt på de vidsträckta mossarna, Scirpus ceespitosus, i Väst-
bo, känd under namnet taugh, ramne, hvilka sistnämnda nog-
samt gifva tillkänna dess norrländska karakter. Dessa jemte öl-
riga, egentligen orten tillhörande buskar, gå upp ända till fjällen. Ytans
ofruktbara beskaffenhet beviltnas bäst, genom Saknaden af de fle-
sta bördigare orters ängsgräs, hvilka antingen helt och hälletsak-
nas eller finnas ensamt på de ställen, der de af en äldre kultur
under ett annat klimatförhållande blifvit införda, deraf Alopecu-
rus pratensis, Cynosorus cristatus, Lolium perenne, Dactylis glo-
merata. m. fl. Massan af växtvegetationen utgöres af Festuca ovi-
na, Aira flexuosa, på fuktiga ställen af starrarter. Poaarter, träf-
fas endast kring odlade platser. Bland vilda blommor saknas
alla ruderatväxter, labiater, asperifolier, äfvensom större delen
slättlandsväxter och alla dem som tillhöra yngre bildningar. I
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
