Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
vid Albo; Subularia, här och der vid stränderna; Hieracium paludo-
sum i Vilstads pastorat; Achillea ptlarmica på Bolmens stränder.
I en ort der ensäde är brukningssåttet, måste naturligtvis o-
gräs besvära åkerjorden. Det mest skadande af alla är den så
kallade torskan, Spergula arvensis. Det är likväl vissa år, i följd
af väderleken, som densamma visar sig till den mängd, att haf-
resädet på stora åkerfält förqväfves deraf. Isynnerhet är det på
sandjord detta ogräs hälst trifves. Dernäst är ollonmarken, Epe-
lobium augustifolium, svår. Det vanliga är att man med händer-
na upprensar så väl denna som andra tillfälliga ogräs, sedan sä-
den med det alltid öfverskjutande ogräset hunnit en viss höjd.
Roten af detta ogräs nedtränger i den lösa sandbotten hela al-
nen och derutöfver. Något af den långa roten måste naturligt-
vis stanna qvar i jorden för att följande år åter uppspira. Den
enkla roten skadar kanske icke så mycket sjelfva jorden, men
säden förqväfves af bladen och den stora blomvippan. Gråbö-
nan, Artemisia vulgaris, hvilken ock tillhör ortens ogräs torde
deremot, med sina buskiga nära ytan liggande rötter, vara mera
skadlig för jorden. Tistel, Sonchus arvensis och oleraceus, pen-
ningegräs, Thlaspi arvense, visar sig på sina ställan i åkrarna.
Afyven en art syra, Rumex acetocella, särdeles ymningt, men
är mindre skadlig. Af denna samt Sonchus oleraceus får man
oftast se stora svedjeland helt och hållet öfverväxta. I sandjor-
den, särdeles kallbottnad, är qveckroten, Triticum repens, särde-
les besvärande och på sur jord der säden utgår, visar sig kryp,
hvenen, Agrostis stolonifera, särdeles ymnigt.
$. 14. Djurriket.
Uti en af skogar, sjöar och träsk så uppfylld landsort som den-
na, är det naturligt att de flesta i Sverge vanliga vilda djursla-
gen derstädes skola finnas. Västbo härad har också harar, of- |
tast till myckenhet; gräfsvin, uttrar, mårdar, hillrar, lekatter och
ekorrar, äfvensom de för kreaturen så farliga rofdjuren, varg, lo
och räf. För ej fullt 100 år tillbaka funnos äfven rådjur i Väst-
bo skogar, men dessas utbuggning och de sedermera, i ordets
rätta bemärkelse taget, hemmastadde blifna vargar samt lodjur,
bafva troligen gemensamt bidragit att härstädes utrota detta vack-
ra djurslägte. För några få tiotal af, år tillbaka voro vargar,
endast kände såsom kommande och gående gäster, men i sedna-
re tider hafva de nästan årligen lagt ungar i skogarna. Västbo-
arnas jagtfärdighet och skicklighet i skallgångar, lemna rofdjuren
ofta ganska skarpa varningar ifrån att bo och vistas hos dem,
men icke dess mindre göra de årligen flere än ett rof bland
hbjordarna.”
x För några år tillbaka ihjälslogs en varg al några hästar på ljunghe-
den vid Henja i Anderstorps Socken. Troligen ville han göra rof bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
