Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
hvilken karlarna stå (hållande i den öfra brottstången) samt springa
(hoppa) upp och ner, hvarigenom de sålunda få vida mer
tyngdkraft att mäkta väga upp den obäkliga stubben. Tjärdalen eller
sdjdet, som underst har en skålig ärla, lagd af kalkstenshållar, är
af flera slag, eller stuck-såjde, hvarvid högen af tjärved är omgifven
af stockar i flera hvarf, stajn-såjde, som år utan dylik omgifning,
och pinn-såjde ett mindre sådant. Detta arbete, som alltid
anstäl-les i en tät och lugn skogs-lunde och med vatten i närheten,
utfördes fordom med många hemlighetsfulla grepp och mycket skråck,
på det att ej "något galet" skulle dörva allt; och derunder skulle
tjärviden nödvändigt och endast få nämnas vidén, elden hette livnes ’)
och tjäran måste kallas godset, hvarutom ett kors sattes både nere vid
tjäro- haggvannen2) och öfverst i toppen af vedstacken. När man
ladat upp all ved och sdjdet ändtligen var tändt, nemligen medelst
gnid-eld, samt allt i full gång, då böd husbonden den sotige
såjds-gubben och den öfriga hjälpen någon välfägnad der nere på backen;
men hos förmögna bönder hölls riktig såjds-ating med frukost,
middag och qväll, öl (bränvin), god mat och slutligen dans på natten.
I sinom tid körde eller seglade bonden med sin tjära till staden för
att sälja den till köpmannen och att med det samma aflemna sin
skattetjära till Tjärhofvet vid hamnen, då det var honom af stor
vigt att stå väl i vantarna hos Kronans tjär-skurare, som skulle
pröfva varan; men värre var det i äldre tider, då han ofta var
tvungen att för en ringa penning lemna allt till Tjäro-kompagniet i
Visby 8).
Ehuru med ängen oftast är föga bevändt, var städse (isynnerhet
i förra tider) höslåttern en kär högtid, som bonden firade med det
gladaste gille, eller Slèt-karl-gildet, då han för hjelpen af sina grannar
bestod dem slèt-ating. Dermed afsågs ej mindre nöjet än nyttan, ty man
hade dervid så ställt till att man i god tid skulle sluta dagsarbetet, på det
att man skulle hinna roa sig med besked. Såsom ofvan (sid. 48) är
nämndt, slog och räfsade man från tidigaste morgonen med all ifver och
’) Det lefvande. Den ur en stock uthuggna vannan eller hon.
*) K. Riksark., A. Gahne, anf. st., sid. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
