Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstutställningen II. af Uno L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gå vi nu vidare, så påträffa vi en grupp, som ådragit sig mycken
uppmärksamhet utan att dock af de flesta ha blifvit riktigt uppfattad. Det är också ett
egendomligt arbete och ett arbete, som man ej går förbi utan att observera. Af sin skapare
har det erhållit benämningen Martyrium Humanum, hvilken dock af allmänheten
förenklats till martyrerna. Gruppen visar ett med utsträckta armar och sträckt
kroppsställning stående menniskopar, en man och en kvinna, af hvilka den senare vid
händer och fötter är fastnaglad vid den förre. Att detta dock ej har afseende på
martyrer i vanlig bemärkelse framgår ju af såväl konstnärens därå satta titel som
äfven sjelfva framställningen, hvilken onekligen har erhållit ett visst högstämdt allvar,
som gör bilden tilltalande, om den också, såsom anmärkt blifvit, icke är passande till
»rumsprydnad». Mästaren för detta arbete är Axel Ebbe, och han utställer dessutom äfven
ett par hufvuden i relief, som i uttrycket starkt påminna om detta. Carl Hammar har
utställt två mansfigurer: »/ kampen för tillvaron» och Ixion — på sitt evigt kringsvängande
hjul. I den förre framställer han den tillkämpade, hårda kraften, som spänner muskler
och sinne, i den senare samma kraft bunden, förlamad, i vanmäktig förtviflan. Båda
dessa arbeten utmärka sig för djärfhet i teckningen och synnerligen kraftfull modellering.
Af Verner Åkerman finna vi härnäst en under benämningen Strandfynd i gips
framställd kvinnofigur, som efter kampen med vågorna vanmäktig uppslungats på
stranden, där hon blifvit liggande i en ställning af dödstrött slapphet. Vidare i hög
relief en annan kvinnofigur, kallad Stockholm, Jarlens dotter, och utgörande en symbol
för hufvudstadens skönhet, men denna är allt för kallt hållen och verkar för mycket
porträtt. Mera sympatisk är hans Madonna med det slumrande barnet.
Teodor Lundberg har en rätt rikhaltig utställning. Hans Fiskare, en gosse, som,
med sitt metspö mellan knäna tydligen sträfvar att fästa en agnfisk på kroken, är
troget återgifven, hans Sorg, en mot marken djupt böjd kvinnofigur, visar vackra linier
och hans grupp Vågen och stranden är af en fin, poetisk uppfattning och ett mjukt,
vackert utförande. Den segrande, sjelfsäkra kraften har fått sitt uttryck i marmorstatyn
S:t Georg. «
V. M. G. Lindberg har ett par kandelaberfigurer, Morgon och Afton, i brons,
och en kvinnlig gipsfigur benämnd Dimman, i hvilken han nog vågat sig på en rätt
vansklig och föga tacksam uppgift, ett omdöme som kanske också kan gälla Alice
Nordins gips Skymning — äfven den symboliskt framställd genom en kvinnofigur —
ehuru öfver denna onekligen hvilar en viss stämning och sann känsla. G. Th. Wallén
har ett par något undangömda men poetiskt fina arbeten: Ivotine, relief i brons och
Allhelgonadag, koppardrifning.
Christian Eriksson representeras af sin innerligt belåtne Guitarrspelare, sin i
lugnt begrundande försänkta Bretagniska, en Flöjtspclarc samt reliefen Vännerna äfvensom
åtskilliga föremål tillhörande konstindustrien, hvaraf särskildt kan framhållas en vas
med figurer, benämd Tjusning, för sin friska, liffulla modellering.
Agnes Frumerie utställer förnämligast keramiska arbeten, en större gipsgrupp
Amor och Hymen, af skalkaktigt skämtsam karaktär samt en porträttbyst af August
Strindberg.
Fru Benedicks-Bruce har en staty Gäsparen, hvilken gäspar med en sådan kraft,
att det slår senknutar på hans armmuskler, och en bronsstatyett Sista plagget, lyckligt
uppfattad och troget återgifven, samt dessutom några porträtt m. m. Och jag tror
att vi efter detta ej ha något mera att säga om den svenska afdelningen. Måhända
finns där ännu några flera arbeten och utställare, som varit lika värda ett omnämnande,
men vi begå dock ingen orättvisa genom att icke införa dem, då vi framhållit arbetena
efter som de på oss gjort intryck och vi funnit dem, utan anspråk eller kritisk granskning.
Bidragen från Norge inom denna afdelning äro ej många och om dem som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
