Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen återstår oss att nämna att äfven denna sal
pry-des af en i midten uppställd marmorstaty, en rätt vacker
»Badande kvinna» i naturlig storlek, utförd af R. Bogebjerg.
I den följande salen märka vi, att vi kommit in på de
fria konstnärernas rayon. L. A. Rings »Maleren i Landsbyen»
hör dock allt för tydligt icke till detta fårahuset, därtill är
den ju allt för okonstlad och gemytlig. Fru Agnes
Slott-Möller presenterar en målad relief, »Drottning Dagmars död»,
som har sina förtjänster, och Marie Nielsens små djurfigurer i
brons förråda utan all gensägelse talang.
Så äro vi färdiga med den salen och begifva oss in i den
nästa, fortfarande som gäster hos »de fria». Att bland dessa
emellertid äfven finnas och trifvas högst duktiga målare, i den
meningen, att man hvarken behöfver anlägga särskildt färgade
glasögon eller skaffa sig ett lexikon i symbolik för att begripa
hvad de måla och ryckas med af framställningssättet, därpå
finna vi ett vältaligt vittnesbörd i Johan Rodhes »Sommarafton
i Tönning», ett i alla hänseenden utmärkt arbete, framför allt
beträffande de rent af briljanta ljuseffekterna. Vi skulle också
som ett ytterligare bevis kunna anföra Georg Achens
förtjänstfulla porträtt af musikern Rasmussen.
Joakim Skovgaards »Den gode herden» är däremot ett
arbete, som ej torde väcka odelad beundran. Taflan är icke illa
målad, långt därifrån, men hvadan denna mosaikgloria af
bladguld och diverse annat krafs kring frälsarens hufvud? Ar taflan
ämnad till altartafla i någon bondkyrka, må det så vara, men
för andra än mycket naiva åskådare skola detta slags glorior
alltid få ett misstänkt tycke af målade brätten på en
bakåt-stjälpt panamahatt, så bastanta och jordiska verka de. Att
de gamla mästarne för åtskilliga hundra år sedan, dä en
uppriktig naivitet i mångt och mycket tog sig uttryck inom
konsten, kunde måla religiösa figurer med dylika attribut, är icke
någon anledning till och ingen ursäkt för våra dagars målare
att försöka låtsa en liknande naivitet, som för öfrigt i ett
modernt arbete måste, äfven om man visste att det icke var
eftektsökeri, verka raka motsatsen till högtidlig och upphöjd
stämning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
