Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra föreläsningen. Channings lära om menniskonaturen - 2. Slafveriet. — Arbetarnes ställning. — Statsmannavishet. — Samhällets pligter mot de fattige och sjuke, de okunnige och brottslige. — Menniskokärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
länge förhärjat den kristna verlden, en gång måtte
hämmas.»l)
x) Detta yttrades fur mer än ett lialft århundrade sedan. Det
låg ihgen öfverdrift deri. Men huru är det nu och hos oss? Jag
ber att få återgifva några ord ur en framställning till förmån för
de olyckligaste af alla värnlösa, för späda fosterbarn. Den
mennisko-vän, som här modigt tagit till ordet, är prof. F. A. Cederschiöld.
I en till »Aftonbladet»» n:r 6 for den 10 januari 1881 insänd artikel
säger han bland annat:
»Här i Stockholm har det urartat till en industri att antaga
fosterbarn, hvarvid det smutsigaste penningebegär lätt förkväfver
hvarje tillstymmelse till menskligt deltagande för de beklagansvärda
små varelser, som utan barmhertighet öfverlemnas i dessa dolda och
för lagens straffande arm snart sagdt otillgängliga mördarekulor.
Hvad gör det, om offret heter Per eller Pål? När den ena dör,
får den andra fylla dess plats. Här gäller blott frågan om den
månatliga inkomsten, som måste, om så fordras, genom nya offer
ständigt underhållas. Jag vill icke allt för mycket fresta läsarens ner-
ver med vidlyftiga beskrifningar på all denna jemmer; ett kort besök
uti en af dessa hålor torde vara alldeles tillräckligt för att
rättfärdiga menniskovännens bekymmer.
Vi liafva knappt öppnat dörren, förr än en kväfvande luft,
upp-fyld af vidriga ångor, slår imot oss. Framåt dock, ty vi vilja ju
skåda det barn, hvars slocknande lifsgnista ännu flämtar matt under
-en fostermoders vårdande hand. Yi kunna ej genast upptäcka det,
men vägledas af ett ömkligt kvidande och finna snart, nedbäddad i
några smutsiga dynor på några stolar, en liten varelse, som man
säger oss är ett af de barn, som för några veckor sedan på
barn-bördshuset väckte vår förtjusning. — »Det är ej möjligt!» hör jag
■eder utropa. – »Hvar äro dessa fylliga kinder, detta förnöjsamma
uttryck i det lilla ansigtet, dessa runda och knubbiga lemmar, som
sprattlade så muntert i badbaljan?» — Ack! borta, borta för att
.aldrig mera återkomma. Det är ju alldeles omöjligt att i detta
bleka, hopfallna, likt en utlefvad gubbes skrynkliga ansigte, med de
outplånliga dragen af smärta och djupt lidande, återfinna ett spår
af det förut så friska barnet. De små lemmame, till ytterlig grad
afmagrade, äro nu oigenkänliga, och med låren uppdragna mot
buken, som är stor och utspänd, ligger det arma barnet, nedsöladt af
allt slags orenlighet, med en vidrig sudd i munnen, dess enda tröst
■och dess förderf. — »Men hvar i Guds namn är fostermodern?» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
