Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jutta Krabbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och svärjer mig ny huldhetsed samt avlåter all sin
egendom till kronan.»
Ett hopp! En ljusning! En strimma av gryning till en ny dag!
När Jutta följande dag besökte sin ädle herre, hade
hon kämpat sig igenom sin stolthet som genom en skog,
vilken hennes tankar höggo ned, rödjande väg. Och med
sin kind tryckt mot Jörgens viskade hon häftigt, bevekande,
medan hjärtat krympte sig i värk och vånda:
»Jörgen, säg det man begär av dig. Låt inte löftet
till mig binda dig. Allt kan jag bära: min släkts hån,
skam, armod, smälek, blott du är med mig. Det enda,
som övergår mina krafter är att mista dig. Du är mig
livet självt, har varit det från första gången vi
möttes.»
En sällsam blick, bräddad av sorg och ömhet, men också
av något, vilket ej var världens, gled smekande över
henne. Och Jörgen svarade:
»Min egen. Din kärlek gjorde mig till stridsman. Och
jag försökte hålla min värja blank. Kasta ej du
smuts på den. Gud är över oss, Jutta. Pastor Laurenbergs
fromma tal har lett mig till förtröstan på Herren. Gud
har också värdigats ge sig tillkänna inom mig,
Jutta. Där är hans starkhets namn kärlek och icke
vill jag besudla Hans altare med lögn. Måste jag dö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
