Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdankade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byte där, fick en klagligen lång näsa, men – – ja,
kunde det ej ljusna? Pfalz-grevinnan nickar nästan
uppmuntrande mot brorsonen. »Ille faciet», tänker hon,
som hennes höge morfar en gång. Hon är icke i harnesk
längre. Det kännes sällsamt trösterikt att möta Karls
vänliga, öppna blick. Hon har ett sangviniskt temperament,
där förhoppningar blomma upp, också av tårar, och hon
föreställer sig, att Karls samvete vaknat. Han känner,
att han är skyldig Magnus Gabriel hänsyn. Visst gör
han det, den redlige gossen!
Hon blir skämtsam och språkar minnesgott om forna
tider. Även efter måltiden sällskapar kungen
henne och visar med barnslig förtjusning de stora
bronsstatyerna, som hans salig far hemförde från
Wallensteins palats i Prag, och vilka helt nyligen
uppställts på Drottningholm. Han berättar också,
var fru moder aktar förlägga Herkulesfontänen eller
törhända det blir en jättestor damm.
»Här är utsökt», nickar faster Marie, »kungligt och
imponerande. Men jag rår inte för, att jag saknar
skogen, min ungdoms gröna skog, där jag sprang så
sorglöst lycklig.»
Kungen låtsas ej höra det melankoliska tonfallet.
Han trivs med faster, när hon är fryntlig,
eljest icke. Och pfalz-grevinnan, som lekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
