Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grosshandlar’n lade armen om sin hustrus lif.
»Jag tror, vi gå in», sade han. »Vi få en besvärlig
dag i morgon.»
Han hade velat säga »tung», men han skydde
att använda ordet.
De två gamle vände om, gingo ned för orangeribacken,
öfver bron, opp på terrassen och in genom
salongsdörrarna.
Den gamla frun gick ut tillbaka och plockade
en pensée. Så gick hon in igen, och glasdörrarna
stängdes.
Morgonen kom, kall, fuktig och utan sol. Det
hade regnat vid midnatt, och bladen hvirflades af
den kalla vinden våta och smutsiga af sand bort
öfver gården. En röd skiftning hade kommit till i
det gula, och en och annan gren var bar och stod
ut mot luften, som om den hade sträckt på sig och
skakat den flyktiga härligheten bort.
Man klädde på sig och åt frukost. Den var
festligt tillagad som vid en resa. Hushållerskan hade
också gjort sitt bästa för sista gången.
På morgonen har man icke plats för några
känslor, när det är något som skall ske under
dagens lopp, och man vet, att tanken får andra saker
att syssla med.
Annorlunda är det, när sorgen gör gemensam
sak med enformigheten. Då går man upp på
morgonen utan illusioner, därför att man känner alt så
väl förut, vet så säkert, att smärtan skall infinna
sig, och är viss på, att ingen kan skänka tröst.
Men, som sagdt, obehaget och förberedelserna taga
brodden af mycket, som eljest är pinsamt, om man
får tid och ro att tänka däröfver. Det är som att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
