- Project Runeberg -  Aldrig i Lifvet m. m. /
183

(1891) [MARC] [MARC] [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fordna affärsvänners kontor. All hans sträfvan gick
ut på att inskränka sig, hans lif blef en beständig
kamp med utgifterna, och hans glädje, när en dag
var förbi, att dessa om möjligt icke hade öfverskridit
det en gång för alla bestämda maximum.

På Hötorget kände en hvar den, trots sina år
kraftige gamle mannen, som klädd i en grön
öfverrock af gammaldags snitt med långa skört och med
en svart filthatt på hufvudet, gick omkring och
gjorde sina inköp för de närmaste dagarna. Han
gick från stånd till stånd, stundom med en korg
på armen, och köpte kött eller grönsaker. Och då
nöden fordrade det, höll han sig på gamla dagar
icke för god att föra andras böcker och renskrifva.

Annorlunda var det med hustrun. Det fans
nog ögonblick, då hon såg sin mans sträfvan, d. v. s.
såg den så, att hon gjorde den klar för sig. Då
kunde hon också tacka honom därför med ett
vänligt ord eller en blick, som gick den gamle
mannen djupt i själen, och sådana ögonblick voro hans
bästa. Då förekom det honom att hans plan hade
lyckats, och för hvar gång kände han, som om något
af det gamla hade blifvit gjordt godt igen. Men
hon var bortskämd af lifvet. Hon var van att hafva
medgång, van vid umgänge, hon saknade förströelser,
kanske ännu mera det för en energisk karaktär
lockande i den ständiga verksamhet, som fordras
för att styra ett stort hus, och därför var hon icke
i stånd att använda sina krafter på det långsamma,
obemärkta och tålamodspröfvande värfvet att bringa
sitt eget sinne i jämnvigt och därmed göra hemmet
ljusare. Hon lefde i ett tillstånd af nästan oafbruten
retlighet, och hon använde mycken tid på att klaga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:00:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aldrigilif/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free