Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
vika. Om Polly nu hade gråtit litet, så skulle
han säkert hafva sansat sig, men i stället rå-
kade hon olyckligtvis att småskratta, ty kontra-
sten mellan hans utmanande ställning, och hans
klädsel, var verkligen så objelpligt löjlig, att
hon icke kunde låta bli det. Och dermed var
saken afgjord. Tom kunde icke tåla att någon
flicka på jorden skulle skratta åt honom, och
ännu mindre att hon skulle låsa in honom, som
vore han en liten barnunge. Utan att säga ett
ord vidare, grep han derför hårdt om Pollys
arm, ty hon höll ännu i nyckeln med ena han-
den i fickan. Nu fattade hon hastigt tag äfven
med den andra, och höll modigt fast en minut,
men Toms starka fingrar voro oemotståndliga;
"rasp", gick fickan sönder, ut kom hennes hand,
och med ett klagorop från Polly, föll nyckeln
ned på golfvet.
"Det är ditt eget fel om du gjort dig illa;
det var icke min mening", mumlade Tom, i det
han hastigt gick ut, och lemnade Polly att gråta
öfver sin vrickade handled. Han gick ned, men
icke in i förmaket, ty huru det var, så tyckte
han nu att skämtet icke längre var så roligt
mera. Derför nöjde han sig med att låta jung-
frurna i köket skratta, och smög sig sedan till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
