Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
genast kom och bad om förlåtelse; det var vac-
kert gjordt; hon värderade det, och hade redan
förlåtit honom en stund i sitt bjerta, innan hon
gjorde det med läpparne, ty för att säga san-
ningen, hade Polly sin lilla andel af qvinlig
skadeglädje, och hon tyckte om att se den herrsk-
lystoe Tom ödmjuka sig inför henne — bara
litet, för hans eget bästa, som I förstå’n. Hon
tyckte att godtgörelse var på sitt ställe, och an-
sig det icke mer än rätt att Fanny skulle dränka
I meller två näsdukar i ångerns tårar, och att
Tom skulle sitta fem eller tio minuter på en
högst obeqväm plats, och kalla sig sjelf en mängd
fula namn, innan hon lät beveka sig.
"Se så, säg nu ett ord åt en stackare. För
mig är det värst nu i alla fall, ty deruppe lig-
ger Fanny och gråter sig förderfvad, och här lig-
ger du i en mörk skrubb, stum som en fisk,
och ingen annan än jag för att trösta er. Jag
skulle hafva sprungit öfver till Smith’s och hem-
tat mamma för att göra upp saken, men jag
tyckte det skulle vara så fegt att icke kunna
Å reda sig sjelf, att jag icke ville", sade Tom,
som en sista appell.
Polly var glad att höra att Fanny grät. Det
skulle göra henne godt; men hon kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
