Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röda fanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 RÖDA FANAN.
slottet» såg lika illa handteradt ut, som huset åt
gatan. Småtornen pekade åt olika håll, orna-
menten hängde i trasor, kolonnerna voro krossade,
odjurshufvudena grinade med halfva ansigten.
Förut var det fantastiska och vilda afsigtligt, nu
var det mycket naturligare och omedelbarare.
Alt var remnadt, mycket var söndersprängdt.
Grandfort gick själf och såg på förödelsen.
Med Versailles-hären hade han återvändt till Paris.
Han hade åldrats betydligt. Efter att en stund
hafva stirrat på mig, då jag helsade honom, räckte
han mig handen och utropade med ett utrryck,
som föreföll lika viidt som omgifningarna och en
röst lika söndersprängd som utsidan af hans hus,
»Vi ha segrat, min vän! Samhället är
räddadt ! »
I trädgården satt fru Grandfort med rödgråtna
ögon. Fröken Constance såg jag ej till. Ingen
talade om henne. Kanske hon var död, kanske
hon ännu vistades i klostret.
Och Alphonse? Han var väl nu den fram-
stående ingeniör hvartill han uppfostrades?
Fru Grandfort gret. Konstnären såg hård ut.
Han tvekade ej att omtala, det sonen glömt sig
för mycket, att han, då han lemnade polytek-
niska skolan, velat gifta sig med Claire, den
slynan, flickan i fruktboden, dottern till sådant
folk som far och mor Moreau. Grandfort förbjöd
det naturligtvis på det bestämdaste. Far Moreau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
