- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 1. De antika folkens litteratur /
17

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den israelitiska litteraturen före hellenismen - Den förprofetiska tiden - De äldsta sagorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ursprungligen ganska säkert hade följande innehåll. Då
middagssolen brände som hetast, hade den gamle Abraham slagit
sig ned i terebintens skugga framför sitt tält, men plötsligt
uppenbarade sig tre män framför honom — tre gudar, som
voro ute på vandring. Abraham var då genast färdig att
utöva den gästfrihet, som semiten alltid skattat så högt.
Han skyndade emot dem, bugade sig till jorden, hämtade
vatten att två deras fötter och tillredde åt dem den
kostligaste måltid, hans tjäll kunde åstadkomma — bröd,
tjockmjölk och ungkalv. Han dukade åt dem under terebinten
och betjänade dem, i det att han av artighet underlät att
själv deltaga i måltiden. Men han blev ock belönad, ty de
tre gudarna lovade honom, att han inom året skulle trots
sin ålder erhålla en son. Lyckligtvis gjorde den senare
tiden ingen annan ändring, än att man i stället för de tre
gudarna insatte Jahve — dock icke fullt konsekvent, ty
ibland hava de “tre männen“ glömt sig kvar i texten.

Av ett annat kynne voro israeliterna — en vild, krigisk
rövarstam, som omkring 1380 f. K. från den arabiska öknen bröt
in i Kanaan, där de, dock först efter en strid på flera
århundraden, lyckades att fullt kuva landets gamla invånare.
De dyrkade icke kanaaniternas fredliga åkerbruksgudar, utan
deras stamgud, Jahve, var en grym och skoningslös krigare —
äldst nog en vulkanisk berg- och stormgudomlighet — och
folkets karaktär kommer kanske tydligast fram i den
troligen äldsta krigssång, som bevarats av deras diktning, Lemeks
krigssång:

Se, en man dräper jag för vart sår, jag får,
Och en yngling för var blånad, jag får.
Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
Men Lemek sju och sjuttiofalt.


Hos dem funnos kraft och lidelsefullhet. Deras affekter
voro starka, deras sinnlighet, deras kärlek, deras vänskap
samt framför allt deras hat. Deras diktning sjuder av de
starka passionerna, och de känna aldrig något behov, såsom
hellenerna, att kuva dessa under en måttfull besinning.
Redan då vi först möta dem, äro de partimän, och detta
förbliva de för beständigt. Denna lidelsefullhet hindrade
dem ock att skapa några större, genomkomponerade dikter. I
Deborasången — deras äldsta bevarade större dikt — avbrytes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/1/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free