Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den israelitiska litteraturen före hellenismen - Den profetiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denne äldste Jahve var knappt mera andlig än Baal
Hermon. Även han dyrkades i bilder, ofta tjurbilder, på
olika kultplatser (“Jahve i Gilgal“ o. s. v.), men vanligen i
s. k. efoder eller belåten i trä eller sten med ett överdrag
av metall och inhöljda i en prästkappa. Även den
rättrogne David hade på sina krigståg med sig en dylik efod,
som han sporde om orakel. Vidare dyrkade man ock s. k.
terafim eller bilder av familjegudarna.
Denna Jahve-religion stod således, trots monolatrien, ännu
på Davids tid knappt mycket högre än Baalsreligionen, och
det hade därför varit ganska rimligt, att de, då nu även
israeliterna blevo jordbrukande bönder, omärkligt
sammansmält med varandra. Under Davids regering och den
närmast följande tiden pågick också efter allt att döma en
dylik process: Jahve trädde blott i stället för ortens äldre
Baal, mottog samma offer, började ock betraktas såsom en
åkerbruksgud och trivdes utan större svårighet tillsammans
med de äldre bealim. Men så uppstod på 800-talet en
våldsam reaktion, som avbröt assimilationen och gav
Jahvereligionen ny kraft. Orsaken till denna låg i de sociala
missförhållanden, som blevo en följd dels av konungadömets
upprättande, dels därav att en nomadiserande ökenstam
övergick till jordbruk. På nomadlivets ståndpunkt finnes
knappt någon skillnad mellan fattig och rik, och först med
jordbruket uppstår egendom i egentlig mening samt därmed
skillnaden mellan rik och fattig. Konungadömet skapade
skillnaden mellan hög och låg. Ty nu först framträdde olika
samhällsklasser — präster, krigare, hov och fogdar. Denna
nya samhällsorganisation krävde statsinkomster, som på
nomadlivets ståndpunkt ej funnits och ej behövts, och för att skaffa
dylika måste konungen pålägga den frie israeliten skatt,
vilket i orienten med dess uppbördssystem betydde detsamma
som att förvandla honom till ofri. Överallt uppstod därför
ett dovt missnöje, och detta tog sig här samma konservativa
uttryck som nästan alltid hos alla äldre folk. Under forntiden
hade israeliten varit fri och lycklig, och då han ännu blott
dyrkade den oförsonlige, mäklingsfientlige krigarguden från
Sinai, hade denne givit honom seger över grannfolken, under
det att israeliten nu var fattig och förtryckt. Lösen för
missnöjet blev därför en återgång till forntiden, till
nomadlivet och till Jahve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
