Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Homeros - Iliaden och Odysséen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pestens pilar mot den akhaiska hären, och Akhilleus förmår
då Agamemnon att återlämna den bortrövade; till gengäld
fordrar denne Akhilleus’ älsklingsslavinna Briseis. Akhilleus
nödgas avstå från henne, men vänder sig till sin moder
Thetis, som av Zeus utverkar, att grekerna skola ligga
under i striden, ända till dess att de giva Akhilleus full
upprättelse för den skymf, han lidit. Så sker ock. Trots
Agamemnons tapperhet bliva grekerna slagna, och Zeus har
således villfarit Akhilleus’ bön, men blott på “makternas“
vanliga, dolska sätt, så att bönens uppfyllelse blir till den
bedjandes olycka. Då trojanernas seger synes viss, ilar
nämligen Akhilleus’ vän Patroklos grekerna till hjälp, men
nedstötes av trojanernas yppersta kämpe Hektor. Smärtan
över vännens död kommer Akhilleus att glömma sitt hat
mot Agamemnon, han väpnar sig, och för hans svärd faller
den ädle Hektor.
Ser man nu på de andra partierna i den bevarade Iliaden,
äro dessa av två olika slag. Vissa partier äro tydligen
tilldiktade till denna kärna och kunna icke hava existerat
såsom självständiga. Andra åter — såsom ett, i vilket
Diomedes är hjälten — höra alls icke samman med
huvudhandlingen och kunna i en eller annan form mycket väl
hava existerat såsom fristående dikter.
Vi få väl därför tänka oss, att utvecklingen här skett
ungefär på det sätt, som den italienske litteraturhistorikern
Pio Rajna sökt göra gällande för medeltidens franska epos,
eller att den ursprungliga dikten vuxit genom vad Rajna
kallar “espanzione“ och “aggregazione“ d. v. s. att vissa
partier i dikten utvidgades och att samtidigt därmed
kombinerades andra förut självständiga dikter. Antager man
denna förklaring, får man emellertid göra en mycket viktig
inskränkning: en dylik dikt kan före skrivkonstens
användning icke hava existerat såsom en stor enhetlig dikt i vår
tids mening, och den är alldeles för stor, för att en enda
rhapsod kan hava föredragit den vid ett enstaka tillfälle.
I stället få vi tänka oss saken så, att man haft så att säga
en mångfald av olika Iliader — en rhapsod föredrog dikten
på sitt sätt med sina “aggregazioni“ och sina “espanzioni“,
en annan på ett annat. Kärnan utgjordes i alla dessa fall
av dikten om Akhilleus’ vrede, kring vilken alla tillägg och
alla utvikningar grupperade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
