Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Homeros - Den ioniska epiken efter Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antiken såsom författare till Margites, såsom det tyckes, en
verkligt betydande dikt och i varje fall det första utslaget
av det sedan så rikt utvecklade satiriska gaminlynnet hos
grekerna. Hjälten i dikten var en av folkskämtet skapad
Dumbom, som “mycket trodde sig veta“, men visste allt
på tok, och Margites var därför ett slags föregångare till
Arkhilokhos’ iamber. Däremot visste man redan under antiken,
att Homeros icke var, såsom stundom uppgavs, författare
till en annan komisk hjältedikt, Batrakhomyomakhia —
eller grodornas och råttornas krig — ty denna dikt, som i
olikhet med Margites är bevarad, härrör från en långt senare
tid. I sig själv ganska obetydlig och misslyckad fick den
sedermera under renässansen en viss betydelse i samband
med den då en tid härskande smaken för djurfabeln, Reineke
Vos m. fl. dylika dikter.
Slutligen uppgavs Homeros ock såsom författare till de
s. k. homeriska hymnerna (34 till antalet). Dessa hava
emellertid ganska säkert ej skrivits av Iliadens författare,
och äro ej heller några hymner i egentlig mening, utan i
stället s. k. prooimia eller dikter, med vilka rhapsoden inledde
sin deklamation av den rhapsodi, som han föredrog. Ett
dylikt prooimion utgjorde en hyllning till den gud, till vars
ära festen firades eller som särskilt dyrkades på den plats,
där uppläsningen skedde. De äro från ganska skilda tider,
men några anses komma den homeriska tiden ganska nära.
Såsom redan av dessa prooimia framgår hade de ioniska
rhapsodernas vandrande släkte spritt sig överallt till den
helleniska världen. Med sig förde de icke blott de ioniska
rhapsoddikterna, utan ock det episka, ioniska konstspråket,
som nu blev det fastslagna för all episk diktning, även när
den föredrogs inför ett doriskt auditorium; de förde vidare
med sig den ioniska, aristokratiska mytologien, hexametern
och bruket att med ett prooimion börja varje recitation.
Men i och med det att de ioniska rhapsodernas led
rekryterades av kontinentalgreker, trängde sig dock ett annat
uppfattningssätt in. Den ridderliga ioniska uppfattningen började
vika för bondens mera jordbundna livssyn, och
kontinentalgrekiska lokalmyter och traditioner togos ock upp till behandling
för att förhärliga skaldens eller auditoriets hemort och dess
minnen. En del av dessa behandlades i s. k. epyllier eller
episka smådikter, vilka nu äro förlorade — så när som på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
