Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Komedien - Aristophanes. Den mellersta komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korvhandlare och annat gott folk, som utgjorde majoriteten av teaterns
publik. Ty försöket att rädda Aristophanes genom att
antaga, att Sokrates först senare utvecklat sig till den tänkare,
som vi känna genom Platon och Xenophon, och att han,
då Molnen skrevs, ännu varit en sofist av ungefär den
art, som komedien förlöjligat — den förklaringen är mera
välmenande än sannolik.
Då stycket börjar, ligger den atenske borgaren
Strepsiades på sitt läger och funderar. Det har börjat att gå
bakut för honom tack vare sonens begivenhet på
kapplöpningar, och huru skall han nu på förfallodagen kunna
klarera sina skulder? Så får han en god idé. Han har
hört talas om Sokrates och de andra sofisterna, och nu vill
han, att sonen skall gå i lära hos dem för att sedan genom
sitt ordvrängeri kunna rädda fadern undan de hotande
björnarna. Pheidippides, sonen, är emellertid mera road av
sina hästar och vill ej, och så måste Strepsiades själv däran.
Visserligen besväras han ej av någon moral, men hans
hjärna är för trög att fatta de filosofiska finesserna, och
efter några drastiska försök förklaras han omöjlig. Nu måste
Pheidippides försöka sin lycka, och det går bättre. Tack
vare de satser, som Strepsiades uppfångar från sonens
nyförvärvade ordvrängarkonst, tror han sig kunna slingra sig
undan en fordringsägare, och i stället för att betala är han
överlägset fräck mot denne. Men så kommer den lärde
sonen själv in och icke blott pryglar upp sin fader, utan
bevisar också, att detta är både hans rätt och hans
skyldighet. Det blir Strepsiades för mycket, han blir arg, och i
sin förbittring bränner han ned hela grubbelnästet.
Men mot denna drastiska komik i själva lustspelet bryta
sig de poesifyllda körsångerna och den i styckets mitt
inlagda dialogen mellan Rätt och Orätt. Den förra drager
upp en bild av den härliga tid, då ynglingen ej nötte bort
sin tid med gagnlöst grubbel:
Nej hällre besök Akademos lund för att där bland oliverna springa
med en krans utav skimrande säv kring ditt hår, med en ädel kamrat vid din sida,
omgiven av doft utav smilaxört och silverpoppel och frihet,
under vårens dagar, då alm och platan stå stilla i viskande samtal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
