Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den grekiska litteraturen före hellenismen
- Den attiska tiden
- Komedien
- Aristophanes. Den mellersta komedien
- Den nyattiska komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter den äldre attiska komedien följde den s. k.
mellersta, om vilken vi knappt kunna bilda oss en exakt
föreställning, då ingen sådan komedi — utom möjligen Plutos
— bevarats till vår tid. Vi veta blott, att den saknat kör
och ej haft någon politisk innebörd. Innehållet tyckes dels
hava varit mytologiskt — ett slags Offenbachiader, väl i
samma stil som de syditalienska hilarotragödierna och icke
utan förberedelser hos Aristophanes, som trots sina anfall
på de moderna fritänkarne tillät sig själv ett ganska
blasfemiskt skämt med gudavärlden — dels realistiskt och
således sammanhängande å ena sidan med den doriska farsen
och å den andra med den nyare attiska komedien.
DEN NYATTISKA KOMEDIEN
Denna nyare attiska komedi var emellertid fullt utbildad
i slutet av 300-talet, och dess främste representant,
Menandros, var en samtida till Alexander den store; han dog 291.
Denna komedi behärskade fullkomligt teatrarna i den
grekiska världen under tiden från Alexander till mitten av
200-talet, och utom av Menandros odlades diktarten av en
mängd författare: Philemon, Diphilos, Apollodoros m. fl. —
alla fruktansvärt produktiva.
I det hela känna vi numera ganska gott till Menandros’
drama. Av Terentius’ sex stycken äro ej mindre än fyra
översatta från Menandros (Eunukhos, Adelphoi,
Heautontimorumenos och Andria), och på sista tiden har man i
egyptiska papyri funnit flera mycket utförliga fragment, så
utförliga, att man med stor sannolikhet kunnat rekonstruera
gången av det hela. De viktigaste av dessa äro Georgos,
Perikeiromene och Epitrepontes. Detta sista stycke, som
är bäst bevarat, plagierades sedermera av Apollodoros, vars
lustspel översattes till latin av Terentius (hans Hecyra), och
här hava vi således tillfälle att jämföra original och
efterbildning.
Att en rekonstruktion av en nyattisk komedi blott med
ledning av ett par scener är en så pass lätt sak, beror
därpå, att byggnaden är så ytterst schablonmässig. För
det första rör sig författaren blott med ett begränsat antal
typer. Ty så realistiskt detta drama än är, når det dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:08 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/1/0148.html
