Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
raser. Båda dessa faktorer hade en avgörande betydelse
för litteraturen och för kulturen i dess helhet.
De gamla aristokratfamiljerna hade dött ut, och i deras
ställe trädde nu uppkomlingar utan de gamla ätternas
bildning och intressen. Men redan under Augustus hade
litteraturen upphört att vara folklig och gjorts beroende av
monarkens eller stormännens understöd. När nu detta
understöd upphörde, förtvinade ock litteraturen, och dess sista
yttringar — hos Martialis, Statius och Juvenalis — består
nästan blott i en klagolåt över, att mæcenaternas tid var
förbi. Den siste betydande författaren på latinskt språk,
Juvenalis, dog omkring 135, den siste på grekiskt språk,
Lukianos, började några decennier senare sin
författarverksamhet. Men med dem hade diktkonsten sagt sitt sista ord
under antiken, och i poesiens ställe trädde nu spelen på
Circus och amfiteatern. Underklassen hade ryckt upp på
överklassens plats, och den enda litteratur, som nu fick någon
betydelse, vände sig, icke till de mera bildade, utan till
“folket“ — blev kristen.
Ännu viktigare var rasförskjutningen. Under de bägge
första århundradena var slavimporten företrädesvis
orientalisk, åtminstone i så måtto, att de, som gjorde sig gällande
och som oftast erhöllo friheten, voro de smidiga orientaliska
lyxslavarne. Det var således genom dessa orientaler, som
folkstocken till en början rekryterades. Under den senare
tiden, slutet av 100-talet, då man behövde kraftfulla
barbarer att värna det hotade riket, togos massor av germaner
i romersk sold och fingo jordlotter. Men härigenom
germaniserades folkstocken, liksom den förut orientaliserats.
Förändringen röjer sig på alla områden. Först politiskt.
Så länge Italiens nya befolkning till en stor del bestod av
ättlingarna till emigranter från orientons despotiskt styrda
stater, härskade lugn och ordning. När däremot
germanerna trängde in i den italiska folkstocken, följde uppror
på uppror, och den ene soldatkejsaren avlöste den andra.
Först med Diocletianus träder orienten åter i förgrunden,
soldatupproren kuvas, världsriket förvandlas till en
orientalisk despoti, och slutligen flyttas huvudstaden själv till
Konstantinopel, under det att Italien sjunker ned till en
provins. Den starka orientaliska immigrationen vid
kejsartidens början fick också en religiös betydelse. Ty med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
