Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
filosofi och retorik och nu i sin bekväma studiekammare
skrev sex satirer — utan någon livserfarenhet och utan
poetens konkreta uppfattning av tillvaron. Allt är här
bornerade stoiska deklamationer över tidens sedefördärv, som
Persius antagligen skulle haft nytta av att känna till litet
bättre. Mindre uppstyltat retorisk och av ett mera
varmblodigt temperament var hans efterföljare, D. Junius
Juvenalis, den sista betydande skalden på latinskt språk, född
omkring 55 och död ungefär 135. Till sitt levnadskall
var han retor, men förblev såsom sådan tämligen obemärkt
och hann därför att samla på sig en mycket stark dosis
hat mot det samhälle, där han trots sitt brinnande begär
att lyckas likväl aldrig kunnat höja sig upp över den
ringaktade, halvt svältande underklass, som han tillhörde. Och
det var detta underklassens hat, som i viss mån gav vingar
åt den satirdiktning, på vilken han till sist, vid femtio års
ålder, kastade sig.
Dessa satirer, i vilka han giver en drastisk svartmålning av
sedeförfallet i Rom, ansågos förut icke blott såsom historiskt
trogna tidsbilder, utan ock såsom uttryck för ett ädelt sedligt
patos. Den nyare litteraturhistorien erkänner intetdera, utan
ser i dem snarare retoriska deklamationsnummer.
Inskrifterna och den yngre Plinius’ brev giva oss en helt annan
och vida mer sympatisk bild av Rom, och även en kritik
av satirerna själva visar, att Juvenalis, för att få de
strykgossar, som han skall piska, måste välja ut rötäggen under
flera olika generationer — dock icke de samtida, som kunde
vara riskabelt att angripa. Men ännu sämre är det
beställt med hans sedliga patos. Drivkraften i hans diktning
är proletärens hat till dem, som lyckats och som få njuta
av livet. Mannen, som genom ett idogt arbete bragt sig
upp, föraktar han för hans låga börd och ser i honom blott
uppkomlingen; han hatar främlingarna, som utträngt honom
och hans ståndsbröder, han vördar omedvetet börden och
den höga samhällsställningen, och hans ideal är den
forntid, då det fanns mæcenater, d. v. s. höga herrar, som
strödde ut pengar åt sådana som Juvenalis. Men i
motsats till Persius har han fart i sin satir, ett verkligt och
oförfalskat hat, han har sett livet, levat med i det och ej
blott läst om det i böcker, och han har även förmåga att
drastiskt och målande återgiva det i sin dikt. Han är icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
