Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan semit, född vid Euphrat (omkring 125 e. K.), lärde
sig grekiska såsom ett främmande språk, men blev det
oaktat sin tids kanske främste ordkonstnär. Han började
såsom kringresande retor och höll sina eleganta kåserier och
sina patetiska deklamationer i olika städer i Mindre Asien,
i Grekland, i Makedonien, i Italien, i Gallien, i Syrien
o. s. v. Men han hade alldeles för gott huvud att ej
genomskåda det fullkomligt andefattiga i denna konst, och då
han förvärvat sig en någorlunda tillräcklig förmögenhet,
slog han sig ned i Aten och började där ett författarskap,
som mera överensstämde med hans egen naturell. Till detta
uppger han sig hava fått väckelsen genom filosofiska studier,
och att döma av de äldre dialogerna tyckes detta även hava
varit fallet. Några av dessa hava nämligen den praktiskt
moraliska läggning, som kännetecknar denna tids
populärfilosofi. Ur den synpunkten äro de således föga märkliga.
Men formellt skilja de sig dock från de då vanliga
filosofiska utläggningarna däri, att han här upptagit den
platonska dialogens form. Varken formen eller innehållet passade
likväl för hans kritiska, kalla naturell med dess realism och
dess negativa läggning. Den platonska stilens idealism låg
ej alls för honom, och de filosofiska systemen syntes honom
snart alla lika intiga — t. o. m. pyrrhonismens universella
skepticism och de kyniska tiggarfilosofernas predikantlater.
Han drog därför icke i betänkande att kasta dem alla över
bord och i stället göra sig till en profet för det “sunda
förnuftet“, som då, under denna våldsamma religiösa
jäsningsperiod, stod mycket lågt i kurs. Och från denna
utgångspunkt började han nu en förbittrad strid mot sin tids
vidskepelse — en antik motsvarighet till 1700-talets sens
communstrid och vida mera betydande än Persius’ och
Juvenalis’ tomma deklamationer över sedefördärvet.
Det gällde först för Lukianos att finna en form, som
motsvarade de idéer, som nu höllo på att arbeta sig fram
hos honom och närmast att utbilda den platonska dialogen
i realistisk riktning. Detta lyckades honom därigenom, att
han anslöt sig till den nyattiska komedien, och ett försök
i denna riktning äro hans Hetärdialoger, fotografiska
skildringar av denna tids demimonde, något i samma stil som
Herodas mimiiamber samt i viss mån motsvarande den
samtida picareska romanens sedeskildringar. Den platonska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
